Dialektalt

Helt plötsligt har jag fått en dialekt. Efter åtta år med en man med stadigt och hemtrevligt gnällmål, inte så att det stör, men nyansen värre än mitt, och med ett umgänge av människor som pratar mer dialekt än jag har jag fått för mig att jag pratar rikssvenska. Det gör jag tydligen inte.
Eftersom jag nu är ihop med en halvstekare från Täby, och alla vet ju att stockholmare tror att de inte har någon dialekt att skämmas för, blir jag i tid och otid pikad för att jag pratar som en bonde. Jag säger "mä" istället för "med" till exempel. Jag blir pikad för sånt som jag tills helt nyligen pikat andra för.

De enda två dialekter jag kan härma är östgötska (för att jag bodde utanför Linköping mellan 2 och 10 års ålder) och sån där "Farbror Barbro"-dialekt. Resten är jag värdelös på. Och eftersom jag är en sån jäkla teater-apa så försöker jag alltid, med visst floppande som följd. Min kille kan härma alla dialekter, inklusive olika accenter på engelska. Jag älskar sånt. Det är kanske den främsta humor-förmågan om jag får välja, att kunna imitera.
Men om jag nu ska ha en dialekt, varför kunde jag inte fått en ball? Nä, jag får en vissen halv-falang, svår att lokalisera, och aldrig särskilt rolig.