Snälla snickarn

, a photo by Pandamamman on Flickr.

Vi har som bekant släppt lös självaste renoveringsdjävulen ur våra arma kroppar. Det började med golvläggning och denna helg skulle det tapetseras.
Och det gick bra. Jag sa inte en endaste gång att vi skulle bränna skiten. Och det blev snyggt som fan. Vid en eventuell framtida lägenhetsförsäljning skulle en dum och ytlig pellejöns som jag själv lätt kunna börja vansinnesbuda pga ascool hall.

Sen åkte vi till finaste Tid & Rum i Årsta och köpte en gammal telefonbänk i teak med sits i svart galon. På en sådan vill man sitta och dra på sig skorna och beundra den fantastiska fondväggen mitt emot. Och helst prata i en gammal bakelittelefon. Och om man väl har en bakelittelefon att prata i så vill man ju helst ringa upp någon, bli lite osams, och sedan slänga på luren med ett tjong och ett pling.

Och när jag var som allra tröttast och bebisen som allra mest missnöjd så satte jag igång att klä om två stolsitsar, där hälften av den gamla stoppningen torkat till ett saffransgult mjöl som yrde över vårt hem när jag sprättade bort tyget och hälften satt kvar fastlimmat som självaste urberget. Men lät jag mig stoppas, stannade jag för ett ögonblick upp och tänkte att detta var något jag borde ägna mig åt under mer utvilade former eller i dagsljus ute på balkongen? Nej. Resultatet blev ändå rätt bra till slut. Om man bortser från att tygets mönster hamnade åt olika på de två stolarna. Det ser superdumt ut.